What the Bleep Do We Know
En tredjedel spelfilm, en tredjedel dokumentär
och en tredjedel flummig kvant-spiritualitet.
Hell yea haha. Hur ser kvantfysiker på verkligheten?
Se hur genombrotten inom detta fält fått de intervjuade
att se på världen, sig själva och hur alltihop hänger ihop
på ett (fullständigt urgammalt) nytt sätt. Om djävulen finns
i detaljerna finns gud i helhetsperspektivet. Säg vad du vill,
men det här är riktigt flummigt att titta på! Välkommen till
kvantfysikens värld. Down the rabbit hole you go.

Tanka via bilden till vänster eller streama nedan.
IMDb: http://www.imdb.com/title/tt0399877/

En triologi skapad av Godery Reggio med musik komponerad av Philip Glass. Koyaanisqatsi
skapade en ny form av film då den kom 1982; utan berättarröst låter Godery musiken och
bilderna tala. Faktiskt riktigt vackert och träffande. Varje film har tagit tema och titel från
hopi-indianernas språk.

Koyaanisqatsi: Life out of balance 1982 [ ko.yaa.nis.katsi ]
1. crazy life. 2. life in turmoil. 3. life disintegrating. 4. life out of balance.
5. a state of life that calls for another way of living.

Powaqqatsi: Life in Transformation 1988 [ po.waq.qatsi ]
1. sorcerer life, an entity, a way of life that consumes the life forces of
other beings in order to further its own life.

Naqoyqatsi: Life as War 2002 [ Na-qoy-qatsi ]
1. A life of killing each other 2. War as a way of life. 3. (Interpreted) Civilized violence.

Tanka triologin via bilden ovan eller streama Koyaanisqatsi nedan.
IMDb: Koyaanisqatsi | Powaqqatsi | Naqoyqatsi
Hemsida: http://www.koyaanisqatsi.org
Philip Glass: http://www.philipglass.com/

Agnes skrev en grej om att vilja leka hela dagarna. Och något i stil med att detta var omoget,
verklighetsflykt och att livet är skrämmande. Fick mig att tänka lite.
Började kommentera, flippade ur och skrev hur jävla mycket som helst och det blev helt otroligt
kopiöst för långt för en kommentar så jag postar det här. Dels på grund av föregående, men även
för att jag är lite förundrad över att jag kan flyga iväg såhär ibland, och lite stolt faktiskt =)

Nu tillåter jag mig vara en flummtomte. Men om jag inte är något på spåren så slå mig på låren.

Tycker jag att lek är omoget?
Tycker jag att det är verklighetsflykt att leka?
Behöver man va så jävla rädd för allt?

Att leka är väl ändå att fina glädje i att spontant göra saker bara för att det är roligt att se vad som
händer eller hur man själv och andra reagerar på det man gör. Det nog blir svårare att finna lusten
till och glädjen i lek allt eftersom att ens världsbild och självuppfattning blir mer sluten tror jag.
Ett slutet tankesystem (eller en av diverse informationsflöden duktigt indoktrinerad hjärna)
har inte ett behov av ny information. Tvärt om hotar ny information slutna tankesystems integritet
och därmed dess fortsatta existens. Samma sak gäller institutionaliserade tankesystem aka religion.
Det personliga tankesystemet kan kallas för egot, och är en av åtminstone två delarna av vad som
oftast kallas för vårt medvetande.

Egot vill bevara sig själv. Det är enkel självbevarelsedrift. Med allt vad det innebär i form av
självuppfyllande profetior och mer eller mindre skruvade själv- och världsuppfattningar.
När jag ligger i sängen och tankarna maler som ett tyst ljud fram och tillbaka till ingen nytta så
är det mitt ego som spenderar oerhörda mängder energi på att skruva bilden av det “förflutna”
(som faktiskt inte existerar) för att det ska passa mitt ego och behålla det intakt.
På samma sätt maler det på som ett monster och plågar mig med all möjliga och omöjliga “framtider”
(som inte heller existerar) för att garantera sitt fortsatta hegemoniska välde i hjärnhåligheterna.

Nu menar jag inte att egot är något ont, det är bara ett mentalt verktyg och tillstånd som vår kultur
pumpar upp med steroider. Man kan ha användning av egot, speciellt om man kan lära sig att medvetet
välja att slå på eller av det.

Det är nu det börjar bli intressant i mitt egna lilla nätvärk av neuroner. För när man kommer på sitt eget
ego med något fuffens det håller på med så upphör bruset och allt blir stilla och klart. Det är ganska svårt
att stanna kvar i det tillståndet, men det blir lättare ju mer man försöker. Det är ett faktum att observatören
förändrar det den observerar. En i det närmaste religös insikt om man får den, och en som man kan flumma
ut totalt kring om man så önskar. Men åter till ämnet.

Man kan observera sitt eget ego och därigenom tysta det eller tygla det. Alltså finns något annat än egot.
Detta andra kan vi kalla för observatören. Observatören behöver inte tid, egentligen inte upplevelsen av rum
- men återigen, jag ska inte flumma ur totalt. Observatören är bunden till nuet. Det omedvetna nuet är oftast
dränkt i egots tidsuppfattningar och tankar. Men inte det medvetna nuet – då egot tystnar.

I det medvetna nuet finns tre val.
1. Valet att acceptera situationen fullt ut.
2. Valet att förändra situationen.
3. Valet att lämna situationen.

Vid behov kan man i en svår situation medvetet konsultera sitt ego för lite
input från tidigare erfarenheter och utvärderingar av framtida konsekvenser.

Då egot och tankarna tynar bort, och den tysta observatören kan observera fritt förstärks alla
former av intryck. Rädslor försvinner eftersom de inte är relevanta i detta tillstånd, rädslor är
som bekant kopplade till en framtid som inte existerar. Finns det något att vara rädd för i nuet
slängs man oftast i chock, då man vad jag förstår oftast reagerar med antingen instinktiv panik
eller ett mystiskt lugn…

Näpp. Istället för rädsla och tankar har man intryck, lugn och kärlek kvar.
Kanske har jag fel, men jag tror att om inspirationen har en källa så finns den i nuet.

Och därför tycker jag inte att man behöver vara rädd för någonting oftast. Och jag tror inte att man
flyr ifrån verkligheten för att man vill leka. Verkligheten är i allra högsta grad relativ, unik och formbar.
Snarare är det (“verkligheten”) egot som flyr undan det observerande medvetandet. Därför tycker jag
inte att lek är ett tecken på omognad utan snarare tyder på att man inte stagnerat, att man inte blivit
en död varelse i en levande värld.

De levande döda är något av det mest tragiska på jorden, för de känner inte att allt annat lever
och upplever väldigt lite av det vackra omkring dem. Det finns också få saker som är farligare än
de levande döda; de är många, arga, otillfredställda och missunsamma. Och de vill inget hellre än
att konsumera de levandes hjärnor och hjälpa dem att dö.