Förut skrev jag lite om övervakningssamhället, media & hur vi objektifieras som offer, samt hur
jag tror att yttrandefriheten påverkas av detta. Om att yttrandefrihet är reducerat till ett bollträ
att slå i skallen på de man emotionellt tar avstånd från. Det tycker jag man ser tydligt här i den
video som vi tar avstamp i för dagens ramble. Hämtat från Girl Writes What? (bra kanal btw)

Mobbdeltagare skryter om händelsen: Här
Pro-cencorship-sidans hit-piece och totala misrepresentation: Här
John The Other & Girl Whrites What’s svar: Här
Och en tredje sida som faktiskt frågat folk på stan istället: Här

Är det inte härligt att se hur två vita white-knights-killar står upp för de kränkta vita kvinnorna
som står i bakgrunden och filmar? Alla djupa argument, sakligheten och den sköna mobbstilen
mot en ensam kille, som man sedan skryter om på diverse forum. (exempelvis här) Liksom skön
blandning av härskartekniker, skratta lite, skrämmas lite, omringa, förtvivlat “argumentera”.
Fingertoppskänslan när det gäller det här med yttrandefrihet kontra cencur – vad som är vad
och sådär kan man ju inte förväntas minnas, i vilket fall inte som radikal feminist-vigelantee.

Det är extremt intressant att se samhällets enorma moralpanik över mansrättsaktivismen.
Det skrivs flitigt om näthat och kränkande kommentarer & hot från diverse psykos på nätet
mot feminister. Dessa är naturligtvis inga trevliga saker och bör polisanmälas. Det framställs
dock gärna som så att den danande mansrättsrörelsen är en rörelse av mordiska och hotfulla
skrämmande män… Samtidigt som feministiska nätverk och aktionsgrupper öppet publicerar
kartläggningar över de individer som sysslar med mansrättsaktivism, förtalarar dem, förlöjligar
dem, ljuger om dem, nallebombar deras hem och saboterar deras möten med motaktioner där
de ska exponera “kvinnohatarna” som källan till “kvinnohatet” (som tydligen är epedemiskt).

Det kulturella bias som framträder; mansrättsaktivism misstänkliggörs och avfärdas nästan
unisont som “oroande trend”, som ansvarig för och associerat till enskildas hatande och hot.
Feminist-aktivism ses som nödvändig, stärkande, rättfärdig och i självklart behov av backning
ekonomiskt och i form av opinionsbildning, även då det handlar om organiserade strategier
och kampanjer mot enskilda individer. Kanske speciellt då, det är ju då det blir sådär roligt.

Men det här skriver jag ju bara för att ge psykopater på nätet en täckmantel att hata kvinnor
under…  har inget med empati för män att göra! No HOMO! Bra karl reder sig själv! …

Klippet nedan vilken jag använder som avstamp, hör samman och är en del av följande artikel.

Fråga dig själv – är det här ett isolerat och endast amerikanskt problem? Och även om det vore så
(vilket det inte är) – vad är det som gör att vi inte ser detta som något totalt oacceptabelt?
Kan det vara så att om vi erkänner problemet så måste samtidigt erkänna en rad andra rätt
problematiska och komplexa omständigheter?

Vi värnar om yttrandefrihet samtidigt som vi hellre försöker problematisera och stoppa grupper
och individer från att kommentera och tycka fritt på nätet, än att säga något av vikt själva. Är våra
fri- och rättigheter effektivt reducerade till bollträn att drämma i skallen på de där jävlarna som vi
emotionellt tar avstånd ifrån? Vår samhällspåverkan; reducerad till reaktion på andras reaktioner?

Har det här något att göra med övervakningen? Övervakning kan visst vara ett effektivt sätt för
stater och de grupperingar som manipulerar dessa att söka upp individer för avrättning, tortyr osv
- visst, men detta är mest en liten bonus i jämförelse med övervakningssystemens sanna syfte.
Vi får för ett slag lämna åsido det faktum att vårt västerländska system till synes utvecklas till ett
mer overt totalitärt system, men det är en diskussion för en annan gång.

“Until they become conscious they will never rebel,
and until after they have rebelled they cannot become conscious” 
- George Orwell, “1984″

Ett ‘demokratiskt’ kontrollsamhälle bygger inte på att aktivt stoppa människors kommunikationer,
handlingar osv  - det är inte där för att ständigt jaga alla individer i samhället. Kontrollen handlar
mer om makten att vid behov ge stöd åt de krafter och idéer som redan förekommer organiskt,
de som gynnar en specifik agenda som är intressant långsiktigt eller för stunden.  Att kontrollera
omständigheterna som påverkar hur viktig information och idéer framstår och hur många den når.
Att tillåta snarare än att stoppa en specifik handling, attack osv. All kontroll handlar i grund och
botten om att manipulera och rikta mänsklig energi, inte lika mycket att utplåna eller förminska.

I system baserade på illusionen av demokrati blir kontrollen över vår föreställningsvärld än mer
viktig än i system som bygger primärt på fysiskt våld. (Se exempelvis Manufacturing Consent.)
Ord föregår mening och förståelse. Utan ord kan inte mening och förståelse koalisera, spridas och
vidareutvecklas. Om du inte ämnar dela med dig av det du tänker så formulerar du det heller inte,
vidare är det mycket svårt att skapa sammanhängande och objektiva resonemang utan att fysiskt
konkretisera i form av tal, skrift, konst osv.

Har samhällsdebatten gradvis redan börjat bli en total ickedebatt? Löp efter löp och serier av
reportage, hashtaggar och facebookgrupper. En hel massa krigande och stötande och blötande
av identitetsfrågor; frågor som är subjektivt värdeladdade. Jag säger det som jag brukar säga:
Killarna vs Tjejerna, Blattarna vs Svennarna, Evil Höger vs Crazy Vänster. Vart leder detta?
Tro det eller ej – men den verklighet som vi delar genom massmedia, och i  större utsträckning
numera i de så kallade sociala medierna (begränsade, personliga och övervakade) är inte alltid
så relevant. Den förverkligas i den mån vi tror på den.

Dessa spänningar mellan olika grupper drivs på och vår förmåga till förståelse mellan varandra
tycks snarare minska ju mer vi väljer att göra en medial cirkus av den här formen av frågor.
Vi känner väl alla till fenomenet instängd pensionär som är rädd för det ökande våldet, de
ökande stölderna osv. Exempelvis har våldsbrott i olika former (även sexuella) minskat stadigt
sedan sjuttiotalet – samtidigt talas det om dessa problem i media som om de vore ökande;
våldet mot kvinnor målas ofta upp som en epedemi, trots att just denna grupp i samhället
är bland de absolut minst utsatta för våldsbrott. Internetkommunikation misstänkliggörs med
regelbunden rapportering om hot och nätmobbning som om det vore ett nytt fenomen att folk
är känslolösa idioter ibland. Vad är det det handlar om? Varför detta ständiga behov av att måla
upp oss som offer? Om du övertygas till att identifiera dig själv som ett offer så innebär det att
du objektifierar dig själv; du är föremålet för en handling, snarare än människa med kapacitet
att förändra din egen livssituation. Orsaker till dina problem ligger hos någon eller något annat,
du känner känslor som rädsla, ilska, frustration och maktlöshet. Du blir lätt att kontrollera via
massmedia helt enkelt. Du ger gärna upp lite av din frihet för att få lite säkerhet. Du ger ditt tysta
medgivande till säkerhetsstaten och blir mer benägen att ty dig till auktoriteter, experter osv.

Kanske är det vad som händer då yttrandefrihetens frukter aldrig ställs fram för alla att beskåda
- istället säljer spindoktorer oss misstagen och felen som vore de värda att diskutera… Snackisen,
alltid snackisen. Kopiera miljontals gånger och distribuera igen. Score.

Vilken del av de traditionellt erkända statsmakterna spelar inte medvetet eller omedvetet en
quasi-totalitär härskarklass i händerna? Vem slipper undan övervakningsstaten och ett media
som saknar proportioner och är saturerat av halvlögner och propaganda? Hur är det med
parlamenten och regeringarna? Är de övermänniskor som inte påverkas? Hur var det nu med
rättsväsendet och domstolarna – vem lagstiftar vad och varför? Och media. Jesus Christ. Media.

Vad innebär det idag att bära det yttersta ansvaret för en regering? Vem står den folkvalde politikern
i skuld till och vem/vilket system är satt i bruk för att påverka honom/henne? Vad innebär titeln
ansvarig utgivare, eller chefsredaktör? Vad är rättvisa? När och gällande vem skipas den och inte?
Har vi nu eller har vi tidigare haft någon faktiskt balanserade och godartat institutionaliserad makt?
Vilken statsmakt kan vi egentligen lita på? Kan vi lita på varandra?

Nedan ett utdrag från bloggen Kamratskap Rock som jag tycker skrivit en mycket bra text om
debattklimatet och den politiska depressionen som vi läst om i ledarna de senaste dagarna.

Det roar mig att samma människor som slet Bengt Ohlssons artikel i Dagens Nyheter, om sin
uppgörelse med kulturvänstern, i stycken på grund av textens brist på saklighet höjt Maria
Svelands minst lika subjektiva text “Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad” till skyarna.
Båda artiklarna tar fasta på en känsla de respektive skribenterna har, politiska spaningar
ur  ett personligt perspektiv snarare än väl underbyggda debattinlägg.

Bengt Ohlsson plitade ner flera sidor av (vad man inte kan låta bli att misstänka är helt oredigerat)
svammel om kulturvänsterns bristande förmåga att bottna i sina åsiker. Detta baserat på den
tivelaktiga empirin från hans egen vänskapskrets. Maria Sveland bygger sin text på en allmän
känsla av att samhället blivit kallare, utan att redovisa någon statistik för det. Sverige blivit ett
mer intolerant samhälle? Mycket möjligt, men det har inte Sveland som ambition att klargöra.
Att artikeln sedan gör tivelaktiga kopplingar mellan Knausgård med Breivik placerar den i samma
argumentatoriska skola som Bengt Ohlssons text med dess förtjusning i guilt by association-retorik.

De här båda texterna känns mer än något annat som formexperiment från DNs sida. Osedvanligt stort
utrymme bereds för skribenter att skriva någon slags korsning av krönika, politisk essä och debattinlägg.
Kanske är det det här ovana formatet som gjort reaktionerna så stora? Det kanske är med krönikans
personliga tilltal och inte debattinläggets kategoriska tyngd de ska läsas?

Läs hela texten och ge kredd här: http://kamratskaprock.blogspot.com…