Energy War
En tv-dokumentär från VPRO Backlight som tittar
på vår tids energiproblematik, och hur geopolitiken
påverkas av framför allt oljepris. I flera avseenden
en mycket bra dokumentär, men samtidigt allt för
vinklad och snäv ibland. En speciellt naiv inställning
till biobränslen och en ovilja att tillmäta Chavez mfl.
ens ett uns av god vilja. Den ger dock en bra överblick
över hur framför allt geopolitiken förs, och vilka de
strukturella problemen blir i en värld uppdelad i energi-
producenter och -konsumenter. Se även:
Energirevolution & Here Comes the Sun.

Hittade ingen torrent, men streama nedan.

Liu Xiaobo, fredspristagare anno 2010 sitter sedan ungefär ett år tillbaka fängslad efter att ha brutit mot den Kinesiska lagen om omstörtande verksamhet. Liu Xiaobo döms i praktiken för att han haft modet och förmågan att sprida kraven på representativ demokrati och grundläggande demokratiska rättigheter. Man skulle kunna sammanfatta det som så: han är fängslad för att hans moral tvingade honom att säga sanningen.

Kina styrs auktoritärt som en enpartistat, kommunistpartiets lagar är de som gäller. Och marknadens så klart – få skulle motsäga att Kina präglas av en extrem form av kapitalism, många skulle dessutom säga att Kina är den mest kapitalistiska nationen på jordens yta. Samtidigt är Kina den största producenten av, ja i princip allt snart. Att ge Kinas folk de rättigheter vi i väst påstår att vi själva har, för att inte tala om det materiella välståndet (som vi ironiskt sett i stort har Kina att tacka för) är helt enkelt inte ekonomiskt hållbart i nuvarande världsordning. I vissa fall kanske rent av fysiskt omöjligt – men detta reflekterar väl snarare ett materialistiskt feltänk mer än något annat.
Därmed inte sagt att en demokratisering inte skulle kunna äga rum, mest sannolikt skulle denna dock innebära vad den inneburit på många andra platser på jorden - en omskrivning och ett maktskifte, privatisering av allmänna företag och ytterligare ägarkoncentration och korrumpering.

Världen kräver att Kinas regering och statsapparat förändras och att det kinesiska folket får de rättigheter de förtjänar. Förre årets fredspristagare Barack Obama har uttryckt sitt stöd för valet av pristagare 2010. Obama är överbefälhavare i USA. Den amerikanska “försvarsbudjeten” överstiger alla andra länders militära utgifter sammanlagda. Den amerikanska militären är aktiv i två aggressionskrig. I Afghanistan säkrar man den pipeline som möjliggör effektiv transport av naturgas från det Kaspiska havet, samtidigt som man återupprättar en högst lukrativ opiumproduktion. I Irak säkrar man några av världens största oljereserver och etablerar nya militärbaser för fortsatt kontroll över regionen. Samtidigt upptrappar man sanktionerna mot Irans folk och hotar om militär konfikt. Iran har världens näst största oljereserver om jag inte missminner mig. Efter en misslyckad militärkupp i Venezuela 2002 mobiliserar nu USA sin militär i Colombia . Venezuela är en stor exportör av olja, men har förstatligat oljeproduktionen. Vilken tyngd har fredspriset på det södra halvklotet?

Bradley Manning, misstänkt läckare av information rörande Kriget i Afghanistan så som släppt av Wikileaks hålls fången under amerikansk lag. Det är ovisst om Manning faktiskt var den som läkte informationen, men det är vad han hålls fångad för i vilket fall. Manning hjälpte i sådant fall människor i hela världen att få veta vad som faktiskt händer i Kriget i Afghanistan. Man skulle kunna säga att han är fängslad för att hans moral tvingade honom att säga sanningen.

Det är kriminellt att agera moraliskt och exponera sanningen, var man än befinner sig i världen.
Både Manning och Xiaobo förtjänar kanske fredspris, men vi ska inte göra oss några illusioner om att politiska påtryckningar mot Kinas regering ska ge det kinesiska folket rättvisa – inte så länge det ligger i de dominerande ekonomiska makthavarnas intressen att behålla Kinas folk under kontroll. En folklig frigörelse i Kina idag skulle slå hål på en ekonomisk bubbla som världens folk och regeringar inte är redo att betrakta som en bubbla riktigt ännu. Vidare är vi inte redo att skapa ett bättre system efter bubblan, inte än. Det spelar ingen roll hur många byar, städer och länder vi bombar sönder i demokratins namn – det blir inte mer demokratiskt, tvärt om. Det spelar ingen roll hur många terrorister vi dödar eller hur långt vi är villiga att bredda definitionen av vad en terrorist är, för de kommer bara bli fler då. Det spelar inte heller någon roll hur många medaljer som tilldelas värdiga och mindre värdiga figurer i fredens namn, vi vattnar bara ur begreppen. Det spelar ingen roll hur mycket vi än säger att vi vill ha fred och jämlikhet mellan människor; för samarbete kommer inte ur konkurrens och empati kommer inte ur hat. Krig är inte fred och lögn är inte sanning. Vi måste sluta gå med på att leka leken tvärtemot.